Tävlingspoker - det är nåt visst

Cash game är lätt att planera in, bara att sätta sig en stund och sen avsluta när det är dags att äta middag/gå och lägga sig/se ut som om man jobbar.

Pokertävlingar däremot har en tendens att antingen ta slut efter fem minuter eller hålla en fången långt in på småtimmarna. Omgivningen behöver en rätt stor tillvänjning för att lära sig hantera ens nyckfulla beteende.

Men det är nåt visst med Tävlingen som spelform.

De olika faserna... I början är man lite vilse bland alla okända nick som satsar och höjer och går all in runt omkring en. Spelet ter sig fragmentariskt och ogenomskinligt.

Sen märker man plötsligt att man är djupt inne i skeendet. Man förstår det som händer och kryssar genom blindsperioderna med en stark känsla av kontroll. Ryggmärgen håller i rodret.

Den kreativa glädjen i början när alla har djupa stackar och man kan manövrera med hela registret. Sedan, den förhöjda spänningen när man är short stacked och varje rörelse kan få båten att kantra.

Det gnetiga tålamodet i väntan på de rätta lägena. Glädjen när man kliver in i en pott och får sin rättmätiga belöning i form av nya marker.

Euforin när man tar sin stack tillbaka upp över M = 30.

Den trygga förvissningen när man går riktigt långt och är på en ren frirulle mot de stora pengarna.

Så klart, även besvikelsen när allt plötsligt är över. Man kanske spelade "rätt", man kanske gick långt, det spelar ingen roll - direkt efter utslagningen är man lätt bedövad. Men det släpper.

Spänningen i pokertävlingar är svårmatchad. It's not about the money.

Nån som håller med?

RSS-flöde

Prenumerera på vårt rss-flöde

Kategorier

• Online Poker
• Live Poker
• Pokerturneringar
• Pokerstrategi
• Handanalys
• Bad beats
• WSOP
• Poker och juridik
• Pokerhumor
• Pokerskvaller
• Pokerdebatt
• High Stakes-poker
• Rail Birds
• Las Vegas

Bloggare

• Mr Tight
• Lars
• Erik
• Kippe
• Olle
• Osten
• Jesper
• Henrik
• TerribleTurk
• Helen
• Johan Dunder
• Gästskribenter